Åren 2013–2014 befann jag mig i mitt livs psykiskt djupaste svacka. Jag var gravid, bostadslös, arbetslös och allt hände på samma gång. Innan jag påbörjade min utredning förstod jag inte varför allt gick bättre för alla andra här i livet och jag funderade konstant på vad jag alltid gjorde för fel. Bara att få diagnoserna, gjorde en otrolig skillnad!

Hela min uppväxt hade jag fått höra att jag var annorlunda och jag förstod inte själv varför jag alltid hamnade i trubbel. Det kändes konstant som om folk var emot mig och jag fick om och om igen höra att jag måste anpassa mig, eller åtminstone låtsats att jag är som alla andra. Jag försökte, men det fungerade inte. Jag kämpade under många år men lyckades inte förstå vad problemet var.

Redan från tidiga tonåren minns jag att allt var jobbigt, negativt och svårt och jag gick djupare och djupare ner i en depression. På något sätt lyckades jag hela tiden rädda mig själv och släpa mig upp från de djupaste dikena i mitt huvud, men varje dag var en kamp.

Jag som barn blev upplärd att man håller ögonkontakt genom en konversation, och att man sitter/står stilla och ordentligt vid konversationer, under möten och på restauranger. Så det lärde jag mig, men hjärnan gick på högvarv under tiden då jag konstant koncentrerade mig på detta och det var inte ovanligt för mig att somna så fort jag fick en lugn stund. Jag var ofta supertrött och jag hade ständigt svårt att komma ihåg vad som hänt och sagts bara någon timme efter ett samtal.
Som barn var jag även helt omöjlig att hålla vaken under bilresor och samma sak när det gällde buss och tåg, detta på grund av allt nytt som fanns att se under en resa, även om jag åkt samma strecka flera gånger varje vecka under flera år.

När jag var 18 eller 19år påpekade folk att jag visade tecken på ADHD. Jag läste på om symptomen och kontaktade min vårdcentral för att få hjälp vidare.
På mitt läkarbesök veckan efter blev jag utskrattad, hånad, förolämpad och misstrodd och remissen som läkaren påstod sig skicka kom aldrig iväg. På grund av mitt utseende – blått hår och svarta kläder från topp till tå, fick läkaren för sig att det bara var ADHD-medicinen jag var ute efter och han avslutade besöket med att skratta åt mig och att högt påtala att jag kan gå nu för jag får inga piller med mig hem idag.

Min ena bror blev diagnostiserad när jag var 20år och då jag kände igen mig mycket i honom, trots vår åldersskillnad på 8år, så tänkte jag att det kan ju vara värt att testa igen snart. Vi båda har alltid varit extremt hyperaktiva, haft kraftfullt temperament, varit översociala till tusen och haft koncentrationssvårigheter.

Att äntligen få min diagnos, även om det var i vuxen ålder gjorde stor skillnad för mig när det gällde att börja förstå mig själv. Jag kunde äntligen förstå varför saker blev som de blev och kunna tänka steget längre. Jag studerade mycket om hur personer med diagnoser fungerar (stereotypiskt, alla är inte likadana) och fick då en större förståelse för varför det så ofta blivit missuppfattningar mellan mig och min omgivning.

Självklart önskar jag att jag hade blivit diagnostiserad som barn, men min mamma, som då för det mesta var ensamstående med mig, hade bara bestämt sig för att jag het enkelt var ett “problembarn” och bara behövde jobbas extra mycket med för att få mig att passa in i samhället.
Under min uppväxt gick jag under några perioder till psykolog, men inte ens denna person hade kunskap nog att påpeka för min mamma att det var diagnoser som var anledningen till mina problem och mitt udda beteende.

Jag fick lära mig den hårda vägen att vänja mig och att försöka lära mig att kontrollera mina svårigheter för att få ett någorlunda normalt och fungerande vardagsliv.
Min medicin och andra hjälpmedel jag använder i min vardag är väldigt viktiga för mig.

För att få dagarna att fungera behöver jag:
Min medicin – jag tar lägsta dosen av min ADHD-medicin och den hjälper mig att sortera tankarna, inte stressa upp mig och att hinna tänka innan jag agerar.
Detta gör att jag enklare kan behålla min koncentration och att jag inte blir lika trött. Vanligtvis är jag helt slut runt middagstid, men med medicinen klarar jag mig till kvällen.
Familjekalender – placerad på köksdörren. Där vi skriver i kommande händelser och aktiviteter för varje familjemedlem så vi alla får en bra överblick om vad som ska hända.
Kalender i A5 format – Denna har jag alltid med mig i handväskan och i denna fyller jag endast i sånt som rör mig eller mitt företag (deadlines, möten, läkarbesök för mig eller annat som JAG ska ansvara för).
Mina telefoner – Jag har en privat telefon och en till företaget. Dom använder jag till att sätta larm, skapa påminnelser, skriva anteckningar och olika sorters listor. Många listor blir det!

Nu som vuxen med ADHD och Asperger har jag tyvärr ofta mötts av okunskap av andra vuxna. Inom vården och på möten med till exempel arbetsförmedlingen, har jag vid flera tillfällen mötts av att vuxna personer talar till mig med bebisröst och frågar mig otaligt många gånger om jag faktiskt förstår vad som sagts. Första gångerna detta hände bröt jag ihop på vägen hem och ifrågasatte då om jag verkligen hade rätt till dessa diagnoser. Jag fattade ju vad som sagt i samtalet lika bra som de flesta andra skulle gjort?
Med tiden nu har jag bestämt mig för att om ingen nu har rätt kunskap eller utbildning i hur personer med dessa diagnoser fungerar, så får jag väl utbilda dem själv. Jag drar mig inte för att ryta åt vårdarbetare eller annan myndighetspersonal och påpeka att de ska prata med mig som en vuxen människa och visa mig samma respekt som alla andra de träffar.
Många förvånade ansikten har jag nu sett under mina snart 7 år med diagnoser.

Om en vecka blir jag 29år och idag lever jag ett ganska normalt liv som gift, mamma till tre barn och nybliven egenföretagare. Trots att vägen hit varit svår, är jag stolt över att ha kommit till där jag är idag och jag arbetar ständigt med mig själv för att utvecklas och få ett ännu bättre liv.