STOCKHOLM I ur och skur står de där – anslagstavlorna. De har inte lagt sig för teknikens intåg med sociala medier, facebook, instagram, dataspel och allt vad det är. De är beviset för att vi kunde och fortfarande behöver meddela oss skriftligt för att komma i kontakt med andra.

På den tiden, när jag och många med mig inte hade en aning om datorer, var anslagstavlan den i stort sett enda platsen där man spontant, och helt gratis eller kostnadsfritt om ni föredrar det, sökte någon likasinnad, rent av efterlyste någon eller tipsade om en ny förening. Det kunde ju också vara att man ville sälja något, ofta i ganska blygsam omfattning, berätta om en kurs eller något helt annat. Ofta var anslagstavlorna alldeles fulla med häststift, tejp och annat för att få ett meddelande att sitta kvar trots väder och vind.

För mig betydde ”tavlorna” väldigt mycket när jag jobbade som reporter på en lokaltidning norr om Stockholm för många år sen. Visserligen fanns det grupper på nätet som marknadsförde sina åsikter eller hade en verksamhet som kunde vara kul för andra att känna till. Men anslagstavlan betydde då ändå något extra för mig, här fanns meddelanden från förr och annat värdefullt historiskt som bevarades tack vare anslagstavlans både ståndaktiga och stolta existens. Den var verkligen till för alla som ännu inte hade skaffat sig datorer utan föredrog att sätta upp nåt meddelande som placerades där rent fysiskt. Hellre sätta upp något där än att riskera att datorn tappade bort det vid något tekniskt fel eller liknande.

Det finns säkert anslagstavlor lite här och där, var och en av dem med sin egen historia, i Storstockholm. Jag fastnade för två av dem, en i Gubbängen, söder om stan och en på Kungsholmen i centrala Stockholm.

Den i Gubbängen, centralt och synligt placerad, var nästan helt full med meddelanden av alla de slag, flera med några år på nacken men här och var också om sådant som skulle ske den närmsta tiden.

Den på Kungsholmen vittnar om att en mängd flygblad och mindre lappar suttit där innan de rivits bort, kvar blev det som de sattes dit med. Men den anslagstavlan sitter betydligt sämre till, visserligen på byggnaden till en t-banestation men så anonymt till att i stort sett bara de som använder hissen kan bli uppmärksammade på den.

Oavsett var de är placerade så spelar de än i dag en väldigt viktig roll för att söka efter något eller vad nu meddelandet går ut på. Det är bara att formulera det man vill ha sagt och sätta det på tavlan. Risken för att göra en så kallad tavla är liten – såvida meddelandet inte väcker anstöt, uttrycker rasistiska åsikter eller andra nedsättande könsuttryck.

Länge leve anslagstavlan eller platsen för bland annat föreningsmeddelanden, med andra ord!