STOCKHOLM Folk kom i tusentals för att minnas sina nära och kära när Skogskyrkogården var en av platserna för Alla helgons dag på lördagen. Men det blev smått kaotiskt när många trotsade rådet att inte ta bilen.

Det vällde folk ur tunnelbanetågen ner i stationen Skogskyrkogården redan tidigt på eftermiddagen och det blev inte färre framåt kvällen.

Scenerna när både unga och äldre skulle lotsas från perrongen ner till gatuplan påminde nästan om strömmen av folk som var på väg till en konsert med en mycket folkkär artist.

Men nu var gravarna målet – och det var tjockt med folk som säkert inte hade hälsat på sina nära och kära på många månader, kanske år. Förra året ställde ju pandemin till det men i år var alla restriktioner borta och många ville ta igen det som gick förlorat förra året.

Men det blev trångt när många trotsade rekommendationen att åka kollektivt till den stora kyrkogården söder om Stockholm.

Det blev snabbt långa köer i alla tänkbara riktningar.

Och det blev kaotiskt när vissa bilister inte förstod att det är förbjudet att parkera vid busshållplatser.

På bilden här intill ser du hur en bilist verkligen ställde till det för en buss som skulle ta resenärer till områdets alla gravplatser.

Jag var där när föraren uppenbarligen inte insåg, eller inte ville förstå, att hen hade parkerat bilen precis vid infarten till busshållplatsen utanför t-banestationen. Bussen kom inte fram på grund av bilen och det hjälpte inte att funktionärer bad bilisten att köra i väg för att släppa fram bussen. Föraren tog god tid på sig att lägga saker och ting i bilen. Till slut, efter flera minuter, satte sig personen vid ratten, men gjorde inget som för att ursäkta sitt beteende inför en alltmer stressad bussförare. För att inte tala om oss som väntade på bussen…

Jag borde kanske inte ha visat min irritation, men jag applåderade tydligt som för att visa att bilisten äntligen körde från platsen – och fick ett långfinger tillbaka. Föraren till och med lutade sig åt sidan för att fånga min blick och visa vad hen tyckte om min protest.

Slutligen måste man berömma bussförarna som styrde sina fordon på ett skickligt sätt i ett nästan totalt mörker. Det skilde inte många millimeter till de bilar som bussarna kämpade med i trånga utrymmen och gående som knappt syntes i mörkret, bara ljusen från gravarna sken väldigt vackert.