Startpunkt för denna vandring är Dramaten vid Nybroplan. Inte för att där hände något dramatiskt under krigsåren, utan för att Gustav Mauritz Armfelt var teaterns direktör under Gustaf III – och åren efter hans död som general och konspiratör kan sägas ha varit sin tids James Bond.

En av kvinnorna som föll för hans charm var hovdamen Magdalena Rudenschöld. Deras kärleksbrev avslöjade en plan att med ryska flottans hjälp ta makten i Stockholm. Breven hittades dock på posten i Hamburg av spioner som arbetade för Gustav Adolf Reuterholm, som inte bara styrde över unge kungens förmyndare, hertig Carl, utan också över en mängd poliser och spioner.

Magdalena dömdes för landsförräderi, först till döden och sedan till internering på Långholmens spinnhus. Uppvisandet vid skampålen på Riddarhustorget blev inte det straff det var tänkt som, för Magdalena vann folkets sympati. Armfeldt slapp avrättning eftersom han gömde sig i Ryssland.

I Dramatens scenhus, på Almlöfsgatan 3 fanns förr perukmakare Carl Lundh. Under kriget hade han stor efterfrågan av skägg och peruker från personal på militära C-byrån – och förmodligen även andra agenter.

Nedan: Spionvandring Strandvägen, Google map:

Riddargatan 13. Här ligger Armémuseum.

På museets utställning Krig och fred på 1900-talet visas krigets vardag, dessutom kan man få känna på en kulspruta och titta på tyskarnas krypteringsmaskiner G-schreiber (”Geheimfernschreiber”) och Enigma.

Här finns även ett Raoul Wallenbergrum – en kopia av hans kontor i Budapest.

Sibyllegatan 13. Norrmännen hade Willy Brandt med Svensk-Norsk Nyhetsbyrå på Vasagatan 37 och de dolda kontakterna i bostaden på Hammarbyhöjden, där han bodde 1941-45 som flykting från nazistockuperade Norge.

Brandts danska motsvarighet var Berlingske Tidendes korrespondent Ebbe Munck, som skötte både propagandan och hemliga operationer från sin tvårummare på Sibyllegatan 13.

Även Munck var i Spanien under inbördeskriget, hade ett förflutet som diplomat i Asien och var blivande drottning Magrethes hovchef. Efter slaget vid Stalingrad fick han som medlem i Danska Frihedsrådet i Stockholm möjlighet att propagera, tillsamman med bland andra Willy Brandt och vänsterradikalen Ture Nerman (mest känd som Lenins ledsagare i Stockholm 1917 och som Solstickepojken på tändsticksaskarna).

Nedan Stockholm 1943. Nr två från vänster: Niels Bjarke Schou, från höger: nr två Volmer Gyth, nr tre Svenn Seehusen, och med ryggen mot kameran Ebbe Munck. National Museum of Denmark (CC BY-SA 2.0) via Wikimedia Commons.

Muncks främsta bedrift i Stockholm var att organisera en livlina för judar och allierade flygare över Öresund i ena riktningen och vapen i den andra. En av flyktingarna var atomforskaren Niels Bohr, som bland annat gömdes i en lägenhet på Strandvägen, innan han i bombfickan på en Mosquito flögs till England. För tyskarna var Bohr högvilt eftersom han i Köpenhamnslaboratoriet lagt grunden för att utveckla atombomben, en forskning som han senare fortsatte med i amerikanernas Manhattanprojekt. Till dessa upptäckter bidrog också tysk-österrikiska judinnan Lise Meitner som efter flykten från Berlin forskade på Sigbahnlaboratoriet på KTH.

Stockholm befann sig så att säga i stormens öga. Munck var en spindel i de fria danskarnas underrättelsetjänst och deltog även i britternas sabotageorganisation SOE. Jane Horney reste som kurir för försvarets C-byrå till Tyskland och Danmark. Horney kände sig hotad av Munck då hon försökte rentvå sig från misstanken att hon gick ärenden hos Gestapo. Om Munck medverkade till att Horney sköts av två motståndsmän på en fiskebåt i Öresund 1945 är inte klarlagt.

Skeppargatan 32. I september 1944 efterlyste polisen i Svenska Dagbladet studenten Claes Bertil Warholm som försvunnit spårlöst.

Bakom efterlysningen av Warholm döljer sig en avrättning helt i stil med James Bonds knivmord av en norsk dubbelagent 1943 i den första Bond-boken Casino Royal. Kanske var Ian Fleming inspirerad av Warholms bråda död 1944 på norska legationens militära enhet på Skeppargatan 32. Fleming arbetade för engelska och amerikanska underrättelsetjänsten, båda i nära kontakt med norska Hjemmefronten.

1938 tog Warholm som privatist studenten på Östermalmsgymnasiet två kvarter upp mot Karlavägen. Högskolestudierna drog ut på tiden, för han tränade motståndsmän nära Trondheim. Gestapo satte klorna i honom och han blev dubbelagent.

Kanske bidrog han till att Gestapos Sonderabteilung Lola under beryktade Henry Rinnan torterade och dödade ett antal frihetskämpar. En var Johnny Pevik, vars bror Arthur misstänkte att Warholm läckt till tyskarna. Pevik och Odd Sörli, båda i brittiska SOE Special Operations Executive, kidnappade Warholm i juli 1944 och sköt honom inne på norska legationen i Stockholm.

Kontorets sekreterare Ida Lindebräcke (efter kriget gift med legendariske norske motståndsmannen Max Manus) tog hand om liket, som rullades i en matta och grävdes ner ute på Lidingön. Det perfekta mordet: Stoftet hittades inte och de två SOE-agenterna ställdes aldrig till svars.

Kaptensgatan 6. Idag finns här Piratförlaget, med Jan Guillou som tungviktare. Historien sitter i förlagets väggar, för i huset verkade under kriget Goebbels tyska propagandacentral.

Två av de pro-nazistiska tidskrifter man producerade var Tyska röster och TR-Tidsrevyn. Den värsta propagandan doldes med en kulturfernissa, för man riktades sig främst till den svenska kultureliten. Kronprins Gustaf Adolf och prinsessan Sibylla hörde till de aktiva i Riksföreningen Sverige Tyskland, bildad 1937 med syfte att förhindra ”en ohjälplig söndring mellan tvenne stambefryndade folk”. Andra medlemmar var forskningsresanden Sven Hedin, skulptören Carl Milles och författaren Fredrik Böök.

I sina memoarer ”Ordets makt och vanmakt – Mitt skrivande liv” beskriver Guillou hur han 1973 rättsvidrigt dömdes för att ha avslöjat s-styrda Informationsbyrån. IB var en sammanslagning av T-kontoret och militära underrättelsetjänsten, båda med ursprung från andra världskriget. Under tio månader var Guillou en av de sista fångarna på Långholmen – och passade på att skriva på sina memoarer. Detta och samröre med KGB i slutet på sextiotalet var nyttiga erfarenheter för att skriva böckerna med kaptenen Carl Hamilton, som kom ut decenniet efter Palmemordet 1986.

Hamilton med Peter Stormare 1998:

https://youtu.be/gzYBi8zpvME

Nedan utdrag ur Jan Guillous bok Blå Stjärnan, baserad på Jan Bergmans bok Sekreterarklubben om C-byråns kvinnliga agenter.

Strandvägen 7. Uppifrån ser Strandvägen 7 ut som ett par byxor.

I benet närmast Dramaten, nr 7A, ligger hotell Esplanade. Under andra världskriget fanns här amerikanska legationen och efter 1942 smögs underrättelsetjänsten in (CIAs föregångare OSS, Office of Strategic Services).

I ett par rum på samma adress fanns efter flytten från Blasieholmen Mellaneuropeiska Handelsbolaget med Raoul Wallenberg och hans kompanjon, judiske ungraren Kálmán Lauer. Firman gick knackigt. Gässen som kom i järnvägsvagnar från Ungern var ruttna och kunderna klagade på pärlhönsen och kalkonerna från samma land.

Andra byxbenet, 7C, där hotell Diplomat nu finns, var adress för tyske militärattachén von Uthmann. Efter tyska krigsförklaringen mot USA 1941/42 satt nog agenterna och spanade på varandra tvärs över gården.

I “byxgrenen” 7B mördade två kroatiska terrorister 1971 jugoslaviske ambassadören, vilket ledde till flygkapning och terroristlag.

Nedan: Karta 1944, från . Stockholmskällan Historiska kartor.

I början av 1944 bjöd USA-diplomaten Iver Olsen till sig Mellaneuropeiska bolagets Kálmán Lauer, då de hamnat i samma hiss på 7A. Finns något svensk som känner till Ungern? frågade Olsen, som representerade nybildade World Refugee Board. Lauer som oroade sig för sina deporterade släktingar i Budapest svarade direkt: Raoul Wallenberg. Det blev början till Raoul Wallenbergs verksamhet – och försvinnande – i Budapest.

Grevgatan 4. 20 april 1940 gjorde polisen husrannsakan i ett källarförråd under gårdshuset på Grevgatan 4.

De fann ett lager med sprängmedel, tillräckligt för att hela huset skulle flyga i luften, kanske flera : 84 kilo spränggelatin och 34 kilo andra sprängmedel. Dessutom 320 brandbomber och tändanordningar.

Inga vanliga kassaskåpssprängare, insåg polisen som dagen innan häktat engelsmannen Alfred Rickman. Lokalen hyrdes av den engelske tehandlaren Ernest Biggs. Syftet var att i Oxelösunds hamn förstöra kranarna som lastade fartyg med malm för export till Tyskland. De visade sig dock att hamnen var så välbevakad att planen avskrevs. Brittiske militärattachén Reginald Sutton-Pratt påstås ha avstyrt attentatet på inrådan av Gustaf V.

Rickman och hans kumpaner avslöjade sabotageplanen, utom att det var premiärminister Chamberlain och marinminister Churchill som givit order till Secret Intelligence Service (SIS, senare MI6). Fem av attentatsmännen dömdes, Rickman fick åtta års straffarbete men benådades 1944, officiellt av hälsoskäl.

Den högvärdiga svenska malmen var viktig för tyska rustningen, en export som britterna ville förhindra. Tyska ockupationen 9 april 1940 satte stopp för engelsmännens plan att erövra de svenska malmfälten.

Riddargatan 46. Brittiska marinattachén Henry Denham bodde i en fyrarummare på Riddargatan 46. Mittemot satt säkerhetspolisens spanare, och deras kollegor skuggade honom på stan. Till slut hittade han även en mikrofon i skorstenspipan, bjöd hem en brokig samling gäster och tog med dem upp på vinden – där de kunde beskåda två nödtorftigt förklädda poliser med hörlurar.

Polisen fattade 1942 misstankar mot Denham efter att denne haft flera besök av direktören John Helge Walter. Denne svenske direktör hade vid gripandet utanför Hotel Continental på Vasagatan 20 000 kronor i fickorna samt ett dokument som tydde på spioneri från brittiska ambassaden.

Många på Generalstaben var före 1943 avogt inställda till britten. Med ett undantag, överste Carl Björnstjerna. Inlåsta på tjänsterummet bytte översten och Denham muntliga meddelanden, som i vissa fall kom från den avkrypterade tyska telegramtrafiken. Inget fick finnas på papper. Idrottsintresset förenade, för översten var gammal olympiadryttare.

Vid middagstid 20 maj 1941 upptäcktes från kryssaren Gotland på övning utanför Vinga en tysk flottstyrka på väg norrut. Ett spaningsplan skickades upp för att bekräfta. De två största visade sig vara slagskeppet Bismarck och kryssaren Prins Eugen.

Kapten Ågren på Gotland signalerade upptäckten till kommendanten på Nya Varvet, som i sin tur informerade Generalstabens underrättelseavdelning.

Andremannen på C-byrån, Helmuth Ternberg, kontaktade på kvällen norska exilregeringens militärattaché i Stockholm, Alfred Roscher Lund, som i sin tur genast for till engelska legationen på Strandvägen 82. Hans vän, brittiske marinattachén Henry Denham, var inte där utan fick letas upp på en restaurang. Denham skyndade sig till legationen för att telegrafera till amiralitetet i London.

Tack vare den tidiga varningen kunde britterna spåra fartygen till en fjord utanför Bergen. Efter fartygsslaget nära Grönland, då engelsmännen förlorade kryssaren Hood, skadesköts Bismarck så illa att fartyget senare sänktes.

Jakten på Bismarck 1941:

Denham betalade aldrig agenter. Idrottsintresset bidrog till att skapa goda relationer. En var till förre olympiaryttaren Björnstjerna på Generalstaben. Andra var de militära attachéerna Rocher Lund och Ebbe Munck från Danmark.

Så fungerade Nordens Casablanca.

Källa: Nordens Casablanca: Vandra bland hemliga agenter nära Strandvägen