Här fanns bl a smeder, bagare, skräddare, hjulmakare, skomakare, sandherrar – och så alla dessa slaktare.

Den branta Skansbacken var en gång en del av Gamla Göta landsväg, nu är det en gång- och cykelväg, som vi följt från Höjden (fd Nedre Skanskvarn) och ner till Kolerakyrkogårdens dödgrävarboställe – och så fortsatte vi de dödsdömdas sista väg bort till Galgbacken. Själva kyrkogården är numera ett lummigt parkområde, med en enda kvarvarande gravsten, och de gamla hus som fortfarande finns kvar hyrs ut till rockband och MC-klubbar, som hjälper till att hålla dem i skick.

Det var i början av 1700-talet som de tre gårdarna Lilla Enskede, Stora Enskede och Bägersta gård slogs ihop till en gård som fick namnet Enskede, med många underlydande mindre jordegendomar, torp och krogar. Flera av namnen finns fortfarande kvar som gator och stadsdelar i området, t ex Dalen, Glädjen, Åsen, Stora och Lilla Gungan, Fredriksdal, Linde, Sundsborg. Skärmarbrink och Johanneshov. Här fanns inte bara jordbruk och trädgårdsodling, utan också exempelvis sandförsäljning, brunnsdrickning, skidfabrik, kattunstryckeri, smedja, kvarnar, tapetfabrik, svingård, tobaksodling. Samt många krogar, lönnkrogar och hemslakterier – åtminstone tills nya Slakthuset stod färdigt 1912.

Vid Skansberget har det länge funnits kvarnar. De olika skansvarnarnas något röriga historia sammanfattas i Hembygdsföreningens årsskrift 2014:

• 1695 vet man att här fanns en gammal kvarn, eftersom den nye mjölnaren klagade över dess skick. 1717 tog mjölnaren värvning och kvarnen förföll.
• 1756 omnämns nästa kvarn, som låg vid nuvarande Höjden (då kallat Nedre Skanskvarn). Redan 1820 var den kvarnen oanvändbar och tjugo år senare revs den.
• 1762 byggdes ytterligare en kvarn högst upp på Skansberget, på Kvarnängen vid dagens Söderstadion. Den kallades Övre Skanskvarn och det är egentligen den kvarnen som fortfarande finns kvar och kallas Skanskvarn. Men först hade den hunnit både brinna och flyttas.

Skanskvarn (fd Övre Skanskvarn) användes flitigt som kvarn ända till januari 1828, då Stockholm drabbades av en våldsam storm. Mjölnaren var inte hemma och grannarna fick inte tag på honom. Han hade visserligen låst sin kvarn, men inte surrat vingarna tillräckligt, utan de snurrade allt snabbare, tills kvarnen vid femtiden på fattade eld, antänd av gnistor från den våldsamma gnidningen kring hjulstocken.

På dess ställe byggdes 1850 Nya Övre Skanskvarn, som dock måste flyttas 1859, när Kvarnängen exproprierades inför bygget av Johanneshovs skans. Skansen blev aldrig färdig, men rester av bygget finns kvar, numera i källarplanet till ett kontorshus vid Arenavägen 7, direkt norr om Söderstadion. Övre Skanskvarns flytt gick till dess nuvarande plats, nära den där den rivna Nedre Skanskvarnen stått. Samtidigt med flytten byggde man ut underbyggnaden som bostad åt mjölnaren och för magasinering av mjöl.

Platsen där den nya kvarnen hade byggts upp, och där den står än i dag, benämndes Skanskvarn, medan den gamla fastigheten Nedre Skanskvarn istället fick den formella beteckningen Höjden. Kvarnen användes sen bland annat för korkmalning, som tvättstuga och som smidesverkstad. Efter rivningshot på 30-talet blev den kulturminnesmärkt, rustades upp med servering och småningom stora terrasser.

Åren 1994-95 diskuterades en flytt av Skanskvarn 30 meter västerut för att få plats med den kommande Tvärbanan med Fredriksdalsbron. Men 1996 beslöt stadsbyggnadskontoret att Tvärbanan fick gå norr om Skanskvarn. Den anrika kvarnen står kvar på sin plats.

Nedifrån skymtar man kvarnvingarna mellan alla broar: gamla Skansbron, Skanstullsbron, Johanneshovsbron och Fredriksdalsbron, som hade arbetsnamnet Kvarnbron, just efter Skanskvarn.

Så här såg Skanskvarns servering ut från ingångssidan 2018.

Den branta Skansbacken var en del av Gamla Göta landsväg. Elias Martins akvarell från 1780 visar Götgatan söderut, mot Skanstull. Två kvarnar syns: närmast ligger den första Nedre Skanskvarn (den som revs 1840), i bakgrunden vid Kvarnängen syns Övre Skanskvarn, som brann 1828. Det vita huset är Tullhuset.

Höjden hette alltså ursprungligen Nedre Skanskvarn och hörde samman med verksamheten vid den kvarn, som troligen redan under 1600-talets senare del fanns på berget strax söder om Skanstull, en betydelsefull tullport ända från 1600-talets mitt och cirka 200 år framåt. Här låg under 1700-talet det första värdshuset utanför södra tullen. Förutsättningen för krogstillståndet 1762 var att innehavaren kontrollerade att ”vanartigt folk” inte undergrävde landsvägen genom uttag av sand. Fastigheten ligger nämligen på grusåsen Stockholmsåsen, där man hämtade sand och grus till stadens uppbyggnad.

I början av 1800-talet användes gården också som hyrstall – folk från landet parkerade sina hästar och vagnar på gården, tog sig en snaps och promenerade in till stan. Eftersom krogen låg utanför Stockholms tull var den utom räckhåll för stadens polis, vilket gjorde den till en tidvis ganska skum plats. Ryktet blev allt sämre, det sägs att lönnbränd sprit såldes och tjyvgods bytte ägare, och 1838 drogs krogtillståndet in. Kvarnen var då obrukbar och revs under 1840-talet. Nya hyresgäster flyttade in, småningom mest slaktare, som jobbade i små slaktarbodar, men här bodde även bagare, och ett hembageri, senare smedja, byggdes på den gamla kvarnens plats. En tid fanns även Skanskvarns mjölnare i huset.

1979 renoverades huset och hyrdes ut till Motorcykelklubben Rapido, som på www.rapido.se och informationstavlor på plats berättar om hur de hyrde det förfallna huset och hjälpte till med renoveringen 80-82. Sen dess underhåller de huset och omgivningarna. Tillsammans med den gamla slaktargården mitt över vägen är Höjden en fin och ovanligt välbevarad miljö.

Mittemot Höjden/Nedre Skanskvarn ligger sen 1764 gården Skansberg. På Skansberg fanns ingen odlingsbar mark, men läget utanför tullen vid vägen in till stan lockade en del hantverkare, och tidvis lär man även ha haft lönnkrog. Från andra hälften 1800-talet fanns här mest slaktare, vars hårda arbete delvis betalades i brännvin. Tillsammans med ”rytande slaktarhundar” och en del högljudda grisslakter skapades en ganska stökig miljö. Först när Skanskvarns krogtillstånd drogs in 1838 blev det något lugnare.

Bilden från 1900 föreställer ”Johanneshov. Höjden å Skansberg. Ägare: slaktarmästare Erik Jansson. På bilden kusken Gustaf och trotjänarinnan Lotta Karlsson.”

Även här finns nu en MC-klubb – och i bakgrunden nybyggda hus.

Krogen Lilla Gröndal byggdes 1753 av en f d kofferdistyrman (styrman på handelsfartyg). Liksom sin granne på Johanneshovs gård arrenderade han även några grusgropar i närheten, och båda grannarna kallades därför ofta Sandherren. Krogen fanns kvar till 1838, då all utskänkning av brännvin förbjöds av sockenstämman. Därefter bedrev man mest slakteri och trädgårdsmästeri på gården, och där broarna nu ligger fanns tobaksåker. Inga spår av det finns kvar. Ett av många koloniområden anlas 1918 på en del av ägorna, och på 30-talet revs huset.

Man vet inte när Gröndalstorp byggdes, men fram till 1897 bodde här slaktare. Då byggdes Stockholms Nya Tapetfabrik, som blev kvar ända till 1935, då vägen drogs om för tunnelbanebygget. Det verkar ha gått bra för tapetfabriken. I SvD 1925-10-28 kan man läsa att man både stora silvermedaljen i St Petersburg 1908 och Hedersdiplom i Parisutställningen 1925.

Dödgrävarbostället ligger vid Kolerakyrkogården, som tidigare var mycket större. På fyrtiotalet samlade man de bevarade gravstenarna närmast huset och resten är nu en park med promenadstråk och cykelväg. En enda gravsten står kvar ute i parken. Den tillhör Johannes Weilbach, född 1811, död 1853, den siste av de stora skeppsbyggmästarna på Stockholms stads Stora Skeppsvarv vid Tegelviken. Han dog av kolera under den andra koleravågen som drabbade Stockholm 1853.

Kyrkogården hette från början Södra begravningsplatsen och anlades av Kung Gustav IV Adolf under 1808-1809 års krig. Enligt minnesskylten var denna kyrkogård avsedd i första hand för ”fattiga och så kallade Politelik”, dvs i arresten avlidna och oidentifierade upphittade lik, och i andra hand för soldater, som dog i den så kallade ”Lantvärnssjukan” (troligen dysenteri). Efter freden begravdes här okända och fattiga människor, men “begravningarna skall hava gått lättsinnigt till” enligt en dåtida rapportör.

Under 1800-talets koleraepidemier dog många människor på kort tid och det blev snart ont om plats på stadens kyrkogårdar. För att undvika att fler skulle bli smittade ville myndigheterna också begrava kolerans offer snabbt. Därför kördes liken ut ur staden och begravdes i massgravar utanför tullarna. De döda från Södermalm kördes ut till det som 1842 började kallas Kolerakyrkogården. Den användes fram till 1901. Då hade en ny begravningsplats byggts vid Sandsborg, den som numera heter Sandsborgskyrkogården.

I parken såg vi, förutom promenerande människor, ett litet område med odlingslådor, en skylt med rubrik ”Här skapar vi äng!” och en annan med information om spökvandringar. I dödgrävarbostället repeterade rockbandet som nu är hyresgäst.

Inte långt ifrån Kolerakyrkogården finns en annan plats med en mörk historia: Galgbacken, dit de dödsdömda forslades längs Götgatan. Ungefär halvvägs fick fångarna sin sista sup, i krogen Hamburg, hörnet Götgatan/Folkungatan. I dricksglaset graverades den dömdes namn, och skåpet där glasen förvarades visas fortfarande på Stockholms Stadsmuseum, även om glasen tyvärr försvunnit.

Ända fram till slutet av 1800-talet användes avrättningar som avskräckande exempel. Därför skedde de inför publik, avrättningsplatserna skulle ligga på väl synliga platser, gärna höjder, och efteråt fick liket hänga kvar till allmän beskådan. Allteftersom Stockholm växte flyttades avrättningsplatserna allt längre ut från staden, eftersom ingen ville bo granne med en galge. På 1600-talet flyttades därför Stockholms avrättningsplats från Stigberget (”Galgberget”) på Södermalm till norra delen av nuvarande Hammarbyhöjden: “Galgbacken”. Bara några hundra meter söder om nuvarande Hammarby Sjöstad avrättades här dödsdömda, först med hängning, från 1800-talet med halshuggning. 1877 flyttades avrättningarna in i fängelserna.

Fortfarande vill nog ingen bo granne med galgen. Det sägs att byggnadsarbetarna hittade skelettdelar vid Galgbacken när Hammarbyhöjden byggdes på 1930-talet, vilket de tvingades hålla tyst med för att inte skrämma bort de nya hyresgästerna. Fram till mitten av 1980-talet fanns en liten tvärgata till Kalmgatan med namnet ”Galgbacken” som ledde fram till kullen, där Galgbacken en gång låg, men den finns inte kvar, och minnesskylten på platsen har också haft en förmåga att försvinna.

Men 2021 fanns här åter en skylt, jag sparar för säkerhets skull texten här.

Bild: Baron Georg Heinrich Görtz välbesökta avrättning vid Skansberget den 19 februari 1719. Till höger i bild syns galgen och innanför ringen med män som bär spjut finns stupstocken och den grav som man grävt till den avrättade. I bakgrunden ligger Katarina Kyrka.

Här låg Stockholms sista offentliga avrättningsplats. Galgbacken flyttade hit till Skansberget under 1600-talets andra hälft, från Stigberget på Södermalm. Sista gången galgen vid Skansberget användes var 1818 då fänrik Odelius hängdes för att han förfalskat sedlar. Därefter skedde avrättningarna enbart genom halshuggning, vilket ansågs mer humant. Den dödsdömdes färd gick från ett av stadens fängelser längs Götgatan mot Skanstull och avrättningsplatsen. Vid källaren Hamburg gjorde bödelskärran ett stopp så att den dödsdömde kunde gå in på krogen och få sig ett sista glas. Huset revs 1912, och låg på platsen för nuvarande Göta Lejon, Götgatan 55.

Sista gången som avrättningsplatsen vid Skansberget användes var den 8 januari 1862, då gardisten Per Viktor Göthe avrättades genom halshuggning inför 4-5000 åskådare. Han var dömd för att brutalt rånmördat mamsell Anna Sofia Forsberg i en tvålbod med adress Hornsgatan 7. När offentliga avrättningar avskaffades 1877 revs galgen på Skansberget. Den sista avrättningen i Sverige skedde i Långholmens fängelse 1910. Dödsstraff i fredstid avskaffades 1921 och i krigstid 1973, vilket skrevs in i grundlagen 1975.

Idag syns fundamentet till galgen som en rund förhöjning med sten i ytan. De avrättade fick inte begravas i vigd jord med möjlighet att komma in i paradiset, utan fick sin grav på avrättningsplatsen som en ytterligare skärpning av dödsstraffet. *) När man 1936 schaktade för att bygga husen i närheten påträffade man flera skelett. Området är fast fornlämning och skyddat genom lag.

*) Baron Görtz grävdes dock efter en vecka upp av en trotjänare, som förde kroppen till anhöriga i Hamburg. (Min fotnot).

Källa: Enskedebilder.com

Lena Lindmark

Infödd stockholmare med två bloggar: Lenaskriverier.com (om allt möjligt),
Enskedebilder.com (om oss som bodde söder om Söder).
Här skriver jag mest Stockholmshistoria. lena.lindmark@stockholmstelegrafen.se