REPORTAGE I november 57 var det ”taklagsfest” för sammanbindningen Slussen-Hötorget, dagen efter var det invigning och konungen klippte det blågula bandet.

Den 23 november hölls en stor bankett på T-Centralens perrong. Man hade lyckats lösa det tekniskt kanske svåraste problemet i hela bygget och knutit samman den norra och den södra banan till en enda T-bana.

Bilden ovan visar förberedelserna: Montör S. Jansson och tillsyningsman E. Häll bär på en pytsspruta. I bakgrunden syns bord och stolar samt servitriser i prydliga vita förkläden. Foto: Lantz, Gunnar 1957 (CC-BY), Stockholms stadsmuseum SvD 39137 (https://stockholmskallan.stockholm.se/post/10881)

DN rapporterar under huvudrubriken CENTRALENS ”KONSTHALL” BLEV KROG och en teckning av Erland Melanton, som föreställer hans egen glasmosaikvägg, om ”århundradets fest i Stockholm”: ”Sveriges största krog slog upp sina dörrar kl 17.00 och 1900 tunnelrallare, förmän, verkmästare, ingenjörer och honoratiores av svenskt och utländskt snitt myllrade in under den blålysande bokstaven ”T” på Drottninggatan och Vasagatan.”

Prick 17.30 körde tågförare Artur Jönsson under ljudligt signalerande in i matsalen med ett åttavagnståg. Där stod tåget sen kvar hela kvällen, medan 92 servitriser serverade sammanlagt 380 kilo kalvkött och 80 litrar brännvin. Trafikmästare Johansson gav klarsignal för ”Helan går” och mellan varje rätt hördes en ljudlig tågsignal.

Matsalen var T-banestationen Centralens hundra meter långa övre perrong, som flera dygn i förväg värmts upp av ett parkerat tågsätt, och vid nedre perrongen stod hela kvällen ett annat tåg, bara för att värma gästerna. Spårvägsmännens orkester spelade kvällen igenom på sina blåsinstrument, Anders Börje sjöng en särskild T-barnevisa, Gaby Stenberg blev kvällens tunneldrottning och hissades av blåsorkestern. Här fanns också 40 utländska gäster, bland dem ”T-banepampar” från London, Moskva, Leningrad, Berlin, Paris och flera amerikanska städer.

Tunnelbanerallaren Sven Sandén drack inte sprit, eftersom han var MHFare, och han hade vissa svårigheter att hålla i glaset efter att nyligen i Brommatunneln ha fått en sten på tummen, som blivit blåslagen. Tidigare hade han fått en järnbalk på foten och gått med bandage i nio veckor. Året innan hade hans bror sjunkit ihop i hjärtslag under arbetet på samma plats.

Tunnelbanan var en farlig arbetsplats och olycksfallen under byggtiden var många och svåra: fem arbetare omkom och flera blev invalidiserade. I sitt tal om ”en av de största arbetsprestationer som utförts i vårt land” uppehöll sig borgarrådet Berglund särskilt vid att en del arbetsinsatser ”krävt hjältemod” – och det hade kunnat gå ännu värre, om exempelvis en dammolycka vid Tegelbacken hade inträffat innan arbetarna gått för dagen.

Ombudsman Sven Rydén i Kommunalarbetarna samorganisation påpekade i sitt tal att Stockholms stad långt ifrån alltid är en mönsterarbetsgivare och att arbetsledarna ofta krävt prestationer långt utöver det vanliga. I synnerhet under slutspurten var tempot hårt uppskruvat. Men, skriver tidningen: ”Herr Rydén slutade med att framhålla T-banan som bevis på vilka stora resultat som kan uppnås med samhället som företagare. Och så utbringade han ett leve för samarbetet mellan staden-arbetsledningen och arbetarna, varpå allting var frid och fröjd.”

Siste gäst att bryta upp var nattvakten Gunnar Nylander, sen städade Spårvägens städpatrull hela natten. Allt måste vara iordningställt kl 08.30 nästa morgon, för på söndagen var det dags för högtidlig invigning för speciellt inbjudna. Men först fick städarna vara med om en särskild invigningsmiddag för dem som arbetat under huvudfesten: parkeringsvakter, kvinnlig SS-personal som tjänstgjort som garderobiärer och de tekniker som arbetade på lördagskvällen med att justera detaljer inför invigningen.

Efter att alla möbler avlägsnat använde man piassakvastar, skurborstar och skurmedel för att få golvet fläckfritt till söndagens högtidlighet.

Den 24 november 1957 var det så änteligen dags för ”DAGEN T” – som i T-bana! Aftonbladet skrev entusiastiskt om den stora dagen: 

“Proppen i pulsådern borta. Det tekniskt kanske svåraste problemet i hela T-banebygget löstes med att ”trafikströmmen gick under Strömmen”. Därmed förenades T-banorna i norr och söder och blev till en enda T-bana, Stockholms pulsåder. Alla i Storstockholm blev därmed nära grannar. ”Sovstädernas” isolering upphör.”

Det var pompa och ståt: På T-Centralen invigde konung Gustaf VI Adolf sammanbindningen av tunnelbanan Slussen-Hötorget genom att klippa bandet framför invigningståget. På bilden står drottning Louise till vänster om kungen, borgarrådet Helge Berglund till höger. Och kanske är det journalisten Marianne Höök som kikar fram mellan herrarna och oroar sig för hur det går med klippandet, för hon var där och rapporterade. Observera tågets blågula fanor och nummerplåt med dagens datum.

Allt gick bra – fast det började med att kungen omedelbart vid ankomsten till den nya stationen lämnade både uppvaktning och drottning för att kolla in och ställa frågor om en originell pelare, sammansatt av flisor. “Gamle kungen” var ju mycket intresserad av arkeologi. (Pelaren visade sig vara hopplockad av gatsten och slaggbitar från Italien och Sverige.) Därefter startade rulltrappan åt fel håll, så att drottningen höll på att stå på öronen. Och kungen hade vissa problem med det blågula bandet han skulle klippa: Först var det (märkligt nog!) ingen som hade nån sax, sen visade sig bandet ovanligt knepigt att få av (drottningen lär ha hjälpt till). Men annars gick allt planenligt.

10.35 åkte kungaparet premiärturen från Centralen till Slussen, och en timme senare öppnades den genomgående tunnelbanan för allmänheten. När invigningstrafiken med tåg var tredje minut upphörde kl 19 hade 70 000 personer passerat Centralens spärrar. En 15-årig blivande bilmekaniker från Döbelnsgatan sammanfattade dagens intryck medan han kammade sin lugg: “Snyggt!” Men gamla fru Hägge tänkte fortsätta att åka buss, hon gillade inte rulltrapporna och tyckte att Centralen var för stor och rörig.

Svenska Dagbladet hade satsat på ett stort specialnummer, där man kunde läsa att det nu var 50 år sedan civ ing Erik Winell lagt fram sitt allra första utkast till T-bana, då kallad lokalbana. Han lär aldrig ha fått något riktigt svar.

Specialnumret var förstås fullt av tunnelbaneannonser, exempelvis helsidesannonsen ”Vi tunnlar in till Meeths”, ”Vakna i Högdalen… stig upp i Klara… klä er hos PG Ahlström”, ”Nu T direkt minutsnabbt från Norr till Skobell på Söder”. Ströms klädaffär låg i själva T-banestationen och hade öppet varje dag ända till klockan 10 på kvällen! Så var det annars INTE på den tiden: ”Både söderborna och nordborna tar nu T-banan direkt till Ströms i Centrum!” Och så annonserade förstås de företag som varit med och byggt, en helsida handlade om hur TL-(gräv)maskiner varit med ”Från första skoptaget till det sista”.

Marianne Höök var en av dem som åkte tunnelbana den dagen, för första gången i sitt liv (och säkert var med när kungen klippte bandet). Journalisten och kåsören, som kallats en av landets vassaste pennor under 50- och 60-talen, beskriver i tidningen en spännande resa där man ”med trenchcoatkragen uppfälld gav visioner av Tredje mannen-mystik” och där ”bleka unga älskande i stationen under Kungsgatan påminde om bristen på uppvärmda samlingsplatser i det kalla Norden”. Tunnelbanestationen i Konserthuset var en ”angenäm och spännande plats med osvensk piazzastämning av utomhus inomhus och fräsch doft av frukt och färskt bröd från de sjufalt välsignade butikerna. Det är en trygg och välmående folkhemsdoft.”

Kuriosa från tidningen: När T-Centralens uppgång mot Vasagatan byggdes måste man kapa en bit av Hotell Terminus sällskapsrum. Som kompensation fick hotellet ett rum alldeles ovanför T-ingången. Tyvärr hade man vid invigningen ännu inte löst problemet med hur man skulle komma in i rummet utan att förfula huset. Saken låg i hyresnämnden, tills vidare kunde man bara ta sig dit genom att klättra uppför en stege och titta in genom fönstret (som inte verkade gå att öppna). Kom man nånsin in?

Ända från början debatterades tunnelbanan, bygget försenades av brist på arbetskraft och material, och några gånger ville regeringen stoppa alltihop. Trots alla svårigheter byggde man träget vidare. 

Och man fortsätter att bygga tunnelbana: Med planerad trafikstart 2026 förlängs Blå linje från Akalla till Barkarby, och runt den nya stationen i Barkarbystaden växer en helt ny stadsdel fram.

2030 kommer Blå linje att byggas ut från Kungsträdgården: österut vidare till Nacka (via de nya stationerna Sofia och Hammarby Kanal), söderut från Gullmarsplan (via den nya stationen Slakthusområdet) vidare till Sockenplan, där den kopplas ihop med Hagsätragrenen, som då blir en del av Blå linje.

Dessutom ska nya linjer byggas mellan Odenplan och Arenastaden i Solna samt mellan Fridhemsplan och Älvsjö, med bytespunkter till pendeltåg, tunnelbana och tvärbana.

Stan fortsätter att växa. Läs mer om tunnelbanans fortsatta utbyggnad på nyatunnelbanan.se. 

Första delen: Den långa historien om när tunnelbanan kom till Stockholm

Källa: lenaikistaminnen.wordpress.com

Lena Lindmark

Infödd stockholmare med två bloggar: Lenaskriverier.com (om allt möjligt),
Enskedebilder.com (om oss som bodde söder om Söder).
Här skriver jag mest Stockholmshistoria. lena.lindmark@stockholmstelegrafen.se