Tänk vad tiden går fort ibland! Jag är bara 48 år och skall redan bli mormor!

Hur gick det till liksom? Nog för att jag sett ett å annat grått strå i huvve på mig, men mormor? Nu? ” Voine, voine…”

Det hela började med att jag reste bort en helg. Ordnade med mat och bad grannarna hålla lite koll. Det skulle gå bra, gå fint, inga problem! Vid lite närmare eftertanke skulle vi ju bara vara borta fredag till söndag. Vad skulle kunna
hända på två, tre dagar?! Min tös var ju stor nu och visste hur man uppförde sig!

Don´t worry, be happy.

När vi kom hem efter vår lilla tripp tycktes allt ha gått bra, allt var lugnt, frid och fröjd ända till för ca en vecka sedan då en kompis till mig i förbifarten nämnde att han tyckte magen på min ”lilla plutt” blivit lite rund. Magen, rund?

Vad menade han? Jag hade inte märkt någonting! Dagarna gick och jag började iaktta lite extra och nog sjutton var magen rund! För att inte tala om tuttarna som svällt upp. Jisses Amalia, vad var det som hade hänt?

Det kröp snart fram att hon ju inte varit helt ensam den där helgen… Hon hade haft lite sällskap av en vän, haft lite roligt, lite skoj… Kallduschen var ett faktum!

Det var bara inte sant!

Tyvärr blev det bara värre ju mer jag fick höra. Det allra värsta var dock när det kom fram att vännen hon strulat runt med, var av en helt annan ras!! Jag visste inte om jag skulle gråta eller skratta? Vad tänkte hon med liksom? Vilken start i livet skulle detta lilla oskyldiga liv få?

Tänk om halva kroppen skulle bli vit och andra halvan brun, eller halva håret alldeles krulligt och andra halvan slät, ena örat hänga och fladdra som hennes och det andra stå upp som hennes väns öron alltid gjort … tankarna for runt i
huvudet på mig. Vad hade hon ställt till med?

Det gick en tid och jag försökte inbilla mig att det hela bara var inbillning. Det måste vara så! Det fick bara inte vara sant! Tillslut var jag ju bara tvungen att ta tjuren vid hornen och inse att jag måste ta med henne för undersökning! Vi
fick snabbt en tid men väntan inne i väntrummet kändes som en evighet. Folk kom och gick och aldrig blev det vår tur. Efter att själv ha varit gravid tre gånger vet jag vad som kan hända med humöret. Det svänger som i en hektisk
berg och dalbana och likadant var det med henne. Otålig och rastlös började hon gnälla där i väntrummet, allt var fel, precis allt!

Hon vankade av och an och var inte tyst en minut. Tyvärr kunde jag inte göra något åt väntetiden det var ju
bara att vänta. Vid ett tillfälle höll jag dock på att sjunka genom golvet då ett par kom ut genom dörren och småpratade och såg allmänt lyckliga ut.
De stannade upp, snegelglodde lite på den kollosala utbuktningen på min gummas mage, mumlade något om jättetuttarna och fnissade lite försiktigt. Min tös började skälla ut dem efter noter och bete sig riktigt illa. Det började bli fuktigt i pannan på mig och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Tillslut blev det i alla fall även vår tur och det var verkligen inte en sekund för tidigt!

Att vara havande är ju en sak men att vara H A V A N D E är en helt annan sak.

Efter inskrivning och lite fint prat var det dags för ultraljudet. Min plutta var rätt utsliten efter tiden i väntrummet och lade sig direkt på britsen utan nå större knussel. Läkaren kände och klämde lite lätt, tog sedan en mackapär och
slog på ”dataskärmen”. Undersökningen var i full gång och jag började slappna av en aning, pustade ut och torkade bort en del ovälkommen kroppsvätska från pannan.

Efter en liten stund vände sig doktorn mot mig, tittade på mig en lång stund, svalde, andades djupt, ändrade tonläge, skapade ett förstående uttryck i ögonen och berättade med en väldigt obehagligt lugn röst. ”Tror att det döljer
sig lite fler än bara en här inne…” Jag föll ned på stolen och kände hur det började bli blött under armhålorna. ”Hur menar du nu?” frågade jag.” Jo, om du tittar här på skärmen så ser du… där ligger en, där ligger en till, där… tre,
fyra…” Niagrafallet flyttade in under mina armhålor och jag började knäppa upp koftan som jag tidigare svept om mig då jag frös.

På vägen till ”sjukhuset” försökte jag bli vän med tanken på att jag skulle bli mormor till en liten plutt, på vägen hem kändes en liten plutt som en bagatell.

Sanningen var ju den att jag skulle bli mormor till nilingar! Tanken kändes rejält obekväm. Hur mycket gnäll skulle det inte bli? För att inte tala om kiss och bajs!
Hujeada mig!

I skrivande stund är det mindre än en vecka kvar, men när ni läser detta är jag redan mormor… eller ja, jag kanske ska skriva ”mormor”, till nio underbara små jämthunds-schillerstövarvalpar…

(Min tös var under denna tid ute i en hundgård.)

Photo by WJ foto on Unsplash