När Alexander Graham Bell år 1876 lämnade in sin patentansökan om ett telefonsystem fanns redan ett världsomspännande telekommunikationssystem: den elektriska telegrafen, som 1853 slagit ut den optiska. (Här kan man läsa mera om det.)

Men Telegrafverket uppfattade inte telefonen som en konkurrent till telegrafen. Det var ju telegrafen som användes för viktiga skriftliga meddelanden mellan städer, länder eller kontinenter, medan telefonen bara nådde högst 50 kilometer och var avsedd för lokal, muntlig kontakt. Inte särskilt viktigt, för: ”orden förflyger, det skrivna består”. Tänkte man på den tiden. Så när lokala telefonsystem började dyka upp motsatte sig Telegrafverket inte det, utan såg tvärtom telefonen som ett komplement till telegrafen: Många telegrafstationer försågs med telefonlinjer till de största kunderna, så att man kunde ringa till dem så fort de fått telegram.

På bilden ringer Bell 1892 det första samtalet mellan New York och Chicago.

Det var flera som jobbade på att uppfinna telefonen, men Bell var först med att söka patent – dock inte i Sverige, eftersom landet ansågs för obetydligt.

Det var därför uppfinnaren Lars Magnus Ericsson kunde börja tillverka egna telefoner, och han gjorde s k ”mikrotelefoner”, med både mikrofon och hörtelefon samlade i en lur. De första Bell-telefonerna hade nämligen bara en lur, som man fick flytta mellan mun och öra för att både prata och lyssna i. 1895 patenterade Ericsson mikrotelefonen och ombildade sitt företag till aktiebolag. Det var det som småningom blev Ericsson.

Telefonsystemet utvecklades särskilt snabbt i Stockholm. Stockholms Bell Telefonaktiebolag, som till största delen ägdes av amerikanska Bellbolaget, öppnade 1880 det första telefonnätet i Stockholm. En av de allra första som skaffade telefon var civilingenjör Henrik Tore Cedergren, som hade en telefonledning mellan husen 31 och 84 på Drottninggatan. Han tyckte att det var onödigt dyrt, och såg en affärsmöjlighet med ”telefon i varje hushåll i Stockholm”. Den tanken krockade med den exklusivitet som Bellbolaget erbjöd, och när bolaget inte ville sänka abonnemangspriset bildade Cedergren i februari 1883 Stockholms Allmänna Telefonaktiebolag. Ett intensivt priskrig utbröt och abonnenterna strömmade in till det billigare Allmänna bolaget som 1888 kunde överta Bellbolaget.

Från början fanns i Stockholm tre telefonstationer: på Norrmalm, Ladugårdslandet och Kungsholmen. När antalet telefoner snabbt växte behövdes en ny teknik och 1884 testade man L M Ericssons nya ”multipelsystem”. Därefter byggdes det specialanpassade huset på Malmskillnadsgatan, då världens största telefonstation, som invigdes 1887.

På taket till den nya telefonstationen uppfördes ett jättelikt torn för att bära upp alla luftledningarna. Då Telefontornet invigdes utgick 4000 telefontrådar från det. Det behövdes många trådar när det bara gick att tala mellan två apparater anslutna till varandra med en fast uppkopplad ledning.

Bilden högst upp på sidan visar tornet med ledningar: Telefontornet i frost 1890 (Fotograf okänd (Public domain), via Wikimedia Common.) Nedan är ledningarna sen länge borta, men tornet skulle bli kvar ytterligare ett år.

Telefontornet syntes över hela stan, och ganska snart tyckte allmänheten och pressen att var fult och behövde en utsmyckning. Omkring 1890 fick tornet därför de fyra hörntornen med vimpelstänger. Vid alla stora evenemang i staden flaggades det där. Åtminstone i början visade det också stockholmarna när det fanns gott om strömming: då hissades strömmingsflaggan – en vit duk med ett S. Men det fick man sluta med, eftersom Stockholms husmödrar prutade så mycket när de fick reda på att det fanns mycket strömming.

1889 började Telegrafverket länka samman de lokala telefonnäten till ett nät de kallade rikstelefon. De köpte upp de privata näten ute i landet, så att de 1918 i praktiken hade monopol, och så förblev det ända till 1993. Redan i början av 1890-talet började trådarna sammanföras i kablar under jorden. Omkring 1913 var ombyggnaden genomförd och telefontornet miste sin funktion, även om enstaka ledningar fanns kvar.

När telefonerna småningom fick särskild mikrofon och ringklocka kunde man koppla ihop dem i telefonnät. Och då behövdes det telefonväxlar och telefonister som skötte kopplingen. I Stockholm fanns de i den s k apparatsalen tre trappor upp i byggnaden under Telefontornet. I huset fanns dessutom bland annat kontor och ingenjörsbyrå samt lägenheter för styrelse och verkställande direktör.

Telefontornet stod kvar tills det 1952 började brinna i Televerkets Radiolaboratorium, som fanns under tornet. Branden syntes över hela Stockholm och tornet skadades så svårt att det året efter revs. År 1939 hade en roterande klocka monterats på tornet, den så kallade NK-klockan, då Europas största. Efter branden togs den ner och sattes upp på sin nuvarande plats på varuhuset NKs tak.

Det finns en Facebookgrupp ”för oss som tycker det är dags att återuppbygga Stockholms Telefontorn”. Där tycker man förstås inte alls att tornet var fult, tvärtom: ”Vacker och ståtlig stod den mitt i stan mellan 1886 och 1952 tills den brann ned. Kanske den vackraste byggnad någonsin. Bidrog med ett smått surrealistiskt inslag i stadsbilden.” Och så citerar man August Strindberg ”Femte natten”: ”Telefonernas ståltrådsgardiner mjukt drapera stadens kontur”.

I sin bok ”Nya Stockholm – 1890” jämför Claës Lundins dagens förhållanden med gamla tider – nästan alltid till nutidens (alltså 1880-talets) fördel. På Stockholmskällan finns utdrag ur boken.

”Nutidssläktet är nervöst, påstås det, och nog fordras starka nerver för att i nya Stockholm härda ut med de hundratals olika ljud som fyller staden – arbetsåkdonens tunga rasslanda, droskornas skrammel, spårvagnsklockarnas ideliga plingande, sorlet av fotgängare, ångvisslornas skärande oljud – och bruset av vindens lek med de otaliga telefontrådarne.” I trakten kring Brunkebergstorg hörs särskilt nattetid ”ett trolskt vinande och tjutande”. Det är Stockholms mest kännetecknande byggnad: Allmänna Telefonbolagets stora torn, på det hus som inrymmer hela detta verk. Ljudet kommer från de mångfaldiga telefontrådarna – som hotar att dölja solens ljus.

Hur ska det se ut då vartenda hus i Stockholm har telefonledningar, kanske flera? Och dit strävar Allmänna telefonbolaget!

”Numera stannar telefonsamtalen inte längre inom Stockholm. I början av 1889 kunde vi telefonera ända till Norrköping, men därvid stannar det nog icke. Stockholm är synnerligen väl rustat för all den fördel som telefonen bereder”. Kapitlet avslutas stolt:

Vår hufvudstad var för ett par år sedan i detta afseende den absolut förste bland alle städer och är för närvarande den i förhållande till folkmängden främste.

Lena Lindmark

Infödd stockholmare med två bloggar: Lenaskriverier.com (om allt möjligt),
Enskedebilder.com (om oss som bodde söder om Söder).
Här skriver jag mest Stockholmshistoria. lena.lindmark@stockholmstelegrafen.se